Uri Geller, en farlig människa
Det har varit en hel del Uri Geller den senaste tiden. Detta naturligtvis med anledning av programmet Fenomen, en talangjakt för mentalister.
Internationellt heter programmet “The Next Uri Geller.” Och har rönt en hel del framgångar. Första avsnittet sändes i söndags. Jag har inte kanal 5 och har inte hunnit se det på nätet, så jag vet inte hur det kommer att gå i Sverige, men en fingervisning kan vara att ingen av de främsta mentalisterna deltar i tävlingen. Uppslutningen från andra illusionister och trollkarlar är också begränsat. Jag hoppas dock på att programmet kommer att bjuda på bra och spännande förlustelse, och att det kanske kan leda till ett större intresse för den magiska underhållningen. Vem vet, det kanske till och med kan dyka upp ett seriöst trolleriprogram på TV?
Men hur är det med Uri Geller? Mannen som har låtit låna sitt namn och rykte till serien? De flesta känner igen honom från 70-talet då han reste världen runt och lagade klockor och böjde skedar. Han var med i tidningar, på radio och på TV. Han var en charmig, lite blyg men självsäker yngling, såg bra ut; han var sinnebilden av den mörka främlingen. Han var ett fenomen. Snart började det också dyka upp ifrågasättande av hans påstådda magiska och mystiska krafter. Inte minst illusionisten James Randi riktade skarp kritik mot Uri Geller och kallade honom för en skojare och bedragare. Många påpekade att det Uri Geller pysslade med hade många trollkarlar gjort länge, och i många fall mycket bättre. Jag ska inte gå in på denna kritik, eller vad som sagts om hans andra, minst sagt vaga och underliga påståenden som att han ska ha stoppat Big Ben eller hjälpt CIA, till exempel. Många andra har gjort det både bättre och mer ingående.
Vad jag istället ska göra är att försöka förklara varför jag tycker att Uri Geller är en av de mest manipulativa och möjligen farligaste personerna i världen idag.
Det är framför allt på nätet; i bloggar, kommentarer och Twittermeddelanden, som kritiken mot Uri Geller kommit fram. I den s.k. “gammelmedian”, TV, radio och press, har tongångarna varit annorlunda. I allt från soffprograminslag på TV, tidningsartiklar och radiointervjuer har Uri Geller fått, i stort sett oemotsagd. Han charmerar och dupera både åskådare och intervjuvare. Har någon nån gång antytt en tveksamhet, varit lite frågande om nånting, har Uri snabbt svarat att han inte vet om det är övernaturligt, inte vill prata om skedar, och, med ett vänt leende, nästan omärkligt gått över till ett annat ämne.
Och det är där, i detta undflyende, i denna undvikan att möta kritiken, som Uri Gellers farlighet ligger. Genom att han numera inte direkt, öppet, säger att hans krafter är övernaturliga, men gärna antyda det, lämnar han en ovetande omgivning i en osäkerhet som sår ett frö av tvivel. Tvivel är bra, misstolka mig inte på det. Men tvivlet måsta vara välgrundat, utgå från en verklighetsanpassad frågeställning. Det Geller gör är precis tvärtom. Denna charmerande man, en sån som inte ens Glenn Beck skulle skämmas för att presentera som sin nya pojkvän för mamma, inte kan han ljuga? Han är ju så trevlig. Och han säger ju inte att det är nått övernaturligt. Men nog är det konstigt. Ja, jag förstår då rakt inte hur han gör, i alla fall. Och då, då sitter den där lilla tvivlaren där i skallen.
Att journalisterna som intervjuar Geller faller för hans charm, visar bara på hur manipulativ han är. När de skriver att “jag var skeptisk först, men nu när jag har fått vara med om det vet jag inte vad jag ska tro. Nog är det konstigt, det han gör. Jag förstår då rakt inte hur det går till.” Ja då, då sitter den där lilla tvivlaren där i skallen
När samma tidning, samma journalist, sedan skriver om reikihealing, homepatipiller eller yogaseanser. När de beskriver samma trevliga atmosfär, samma vänliga bemötande, samma lismande som hos Uri Geller. När de, trots att alla varningsklockor borde ringa, att nånting inte stämmer när det talas om energier, kvantfysik eller ålderdomliga traditioner. När de även nu att tycker att “nog är det konstigt. Ja, jag förstår då rakt inte vad det är som händer, i alla fall.” Då, då sitter den där lilla tvivlaren där i skallen.
Då sitter den där i skallen, den där lilla tvivlaren som får folk att lita mer på sin “intuition” än vad en torr vetenskapsartikel säger, som får folk att lita mer på grannen som säger att den där reikihealingen, homepatipillret eller yogaseansen hjälpte så mycket bättre än alla läkare och mediciner. För det måste ju vara sant, hon, som har gått och haft ont så länge, varit till så många läkare, ätit så mycket medicin. Hon måste ju veta. Men hon mår ju bra av det. Nog är det konstigt. Ja, jag förstår då rakt inte hur det går till.
Så nästa gång nån är trevlig mot dig, låt dig inte luras, låt inte den osunda tvivlaren sätta sig i skallen på dig. Det är du, med alla dina sinnen, med all din kunskap, med alla dina rationella tankar, som skall vara tvivlaren. Bara för att nån är charmig, behöver de inte ha rätt. Bara för att man inte förstår hur nånting går till behöver det inte vara magiskt.
