Arkiv för februari, 2009

Förlåt mig!

måndag, 16 februari, 2009

Jag har tänkt på det här med betyg och kommit fram till att min gamla skala rimmade illa med omvärlden. Så från och med nu är det den klassiska femgradiga betygsskalan som gäller:

5: Mycket bra (76-100)

4: Bra (56-75)

3: Ok (36-55)

2: Dåligt (16-35)

1: Uselt (0-15)

Förvirrande? Jamen så lev med det ;)

The Phantom Band – Checkmate Savage – 4

söndag, 15 februari, 2009

Glasgow har länge varit en av musikens stora plantskolor. Och nu har ytterligare ett av den skotska grå tristessens skugghuvudstads band gett ut en skiva. Det är bandet The Phantom Band som albumdebuterar med skivan Checkmate Savage. Det är en skiva som har en slags Echo and the Bunnymenkänsla. Och Nick Cave. Och Tom Waits, på nått sätt. Inte så att det låter som dem, utan just mer en känsla. Det är snyggt förpackade snygga melodier. Och The Phantom Band Klår Glasvegas på fingrarna, både som Glasgowband och som debutplatta. De sägs spela krautrock, men även om inspirationen kommer därifrån, är detta mer straight forward och lätttillgängligt. En bra pop och rockplatta, med andra ord.

Morrissey – Years of Refusal – 3,5

söndag, 15 februari, 2009

Moz tar ett par kliv bakåt, och börjar spela rock igen. Utveckling, kanske. Eller också är det bara gubbsjuka. Det är fortfarande omisskänneligen Morrissey, dock. En evig yngligs kärleksproblem behandlade med en trevlig, om än småtrist, popblandning som bärs upp av Morrisseys skicklighet att utnyttja sin förföriska röst. I’m throwing my arms, är en naturlig, om än något trist och förutsägbar, singel. Inte det starkaste spåret, men det som mest låter som Smiths. Men skivan har mer att erbjuda än tillbakablickar på 80-talspop. You where good har till exempel en jazzdragning. Farbror Morrissey har till och med lyckats få med Mexikanskt blås på några av spåren. Men nog hade vi väntat oss mer av vår egen sekelskiftes poet?

David Cunningham & Yasuaki Shumizu – One Hundred – 4,5

söndag, 15 februari, 2009

One Hundred är resultatet av en liveinspelning i Tokyo 2004 med konstnären, musikern och kompositören David Cunningham och den japanska experimetal och avant-gardesaxofonisten Yasuaki Shimuzu. Det båda skapar musik full av naturromantik, men från ett annat håll än folk- och skogsjazzen. Naturjazz, kanske? Shimuzus saxofon är som en flock gäss över himlen. Det här är musik som simmar genom gryningen vid en fågelsjö. Det är toner som celler i en petriskål. Ibland klumpar de ihop sig till organismer eller melodier för att åter lösas upp. Tyvärr har denna eminenta skiva en tendens till att ibland vandra farligt nära gränsen till New Age.

Cymbals Eat Guitars – Why There Are Mountains – 3,5

söndag, 15 februari, 2009

Stundom punkig indierock. Ibland tråkig, för det mesta intetsägande.