Morrissey – Years of Refusal – 3,5
Moz tar ett par kliv bakåt, och börjar spela rock igen. Utveckling, kanske. Eller också är det bara gubbsjuka. Det är fortfarande omisskänneligen Morrissey, dock. En evig yngligs kärleksproblem behandlade med en trevlig, om än småtrist, popblandning som bärs upp av Morrisseys skicklighet att utnyttja sin förföriska röst. I’m throwing my arms, är en naturlig, om än något trist och förutsägbar, singel. Inte det starkaste spåret, men det som mest låter som Smiths. Men skivan har mer att erbjuda än tillbakablickar på 80-talspop. You where good har till exempel en jazzdragning. Farbror Morrissey har till och med lyckats få med Mexikanskt blås på några av spåren. Men nog hade vi väntat oss mer av vår egen sekelskiftes poet?