14:06 lördag 27 februari 2010
Varför känner jag mig alltid så vilsen när jag är i stan?
Varför känner jag mig alltid så vilsen när jag är i stan?
Så, nu sitter ena halvan på tåget och den andra går på museeum.
5 årsfödelsedagsfirar med våfflor, prinsesstårta och Madagaskar II.
Tänkte ta tag i den finkulturella uppfostran och ta med Anna till nationalmuseét i morgon. Nån som vill hänga på?
Ny mobil. Nu måste jag bara skriva in alla telefonnummer och välja appar…
Nick Cave och Warren Ellis musik till filmen The Road/Vägen är bedårande, vacker, skrämmande. Ett storslaget mästerverk till en tyvärr inte fullt lika storslagen film, även om den är bra. Filmen och musiken omfamnar dock varandra och musikens sparsmakade arrangemang, som till största delen består av Ellis violin och Caves piano, ackompangerar väl filmens hotande ödslighet. När denna nästan kala ljudbild så bryts av gitarrer i The House blir så effekten mycket större. När jag hörde skivan första gången hadde jag varken läst boken eller sett filmen, men det kändes här som om musiken med farten av ett störtande jetplan for med oss rakt ned i avgrunden. Och avgrunden är ett tema som Cave och Ellis behärskar.
När jag recenserade Esbjörn Svensson Trios “Leucocyte” skrev jag att det vore tragiskt om det var det sista vi skulle få höra från Dan Berglund och Magnus Öström. Naturligtvis skulle det inte vara det sista vi fick höra från dem, men när nu Dan återvänder är det utan Magnus. Istället väljer han att samarbeta med gitaristen Johan Lindström, pianisten Martin Hederos och batteristen Andreas Werliin. Och de återvänder inte till den jazz som E.S.T. spelade, nu är det istället influenser från post- jazz- impro- och psychedeliarocken som gäller.
Trots sin rockjazziga framtoning låter det ganska snällt, nästan slätstruket. Men även om det inte gnisslar, så skaver det. Det finns nånting där som inte bara vill behaga, som ett litet barn med tårar i ögonen av sorg och ilska. Lite av de gamla tongångarna finns dock kvar och fast Dan Berglund strävar åt ett nytt håll, så blir det trots allt bäst när det närmar sig E.S.T.
Ett gnutta oro och kaos sprider sig. Vi kanske ska sluta dela ut post ovan jord?
Det danska brödraskapet Efterklang kliver i och med sin tredje fullängdare “Magic Chairs” ett par kliv närmare popen. Må vara ambitiös, nästan pretantiös, pop full med underliggande strukturer, dolda harmonier och drömsk efterklang.
Efterklang spelade in “Magic Chairs” som ett vanligt band i en riktig studio, ett lite nytt grepp för de fyra pluss medlemmarna. Ett tillvägagångssätt som också avspeglat sig i musiken, som ballanserar på gränsen; det är lite för lättsmält, mitt bland alla krumbukter; lite för radiovänligt, mitt bland alla infallen. Det andas och pulserar dock av en omisskänlig känsla som har kommit att bli Efterklangs signum, nånting som inte minst återfinns i melodierna och stråkarrangemangen.
Har lekt villaägare och ska nu fika på återfunna lussebullar.