Tankestörningar

Här är den då, halvårslistan. 73 plattor har det hunnit bli. Har inte med kommentarer på alla, men det kommer tids nog; hoppas jag. Bör väl påpekas att de flesta kommentarerna kommer direkt från de anteckningar jag gjort närt jag lyssnat på skivorna. Så var beredda på att det kan vara osammanhängande och oredigerat.

Håll till godo.

A Wake a Week – Little Black Cloud – 4,5
Hemknåpad dark ambient som tycks vilja vara mer dark jazz, dark classical än de förmår. Inte oävet, dock.

Animal Collective – Merriweather Post Pavilion – 3
Trevlig, något storslagen, psychedeliapop. Oftast lite för poprefrengiga, enkla, Paul McCartneymellodier. Bra, mångbitat, psychedeliskt arr/ljudbild. Funkar nog bra som partymusik.

Annakin – Torch Songs – 3
Gothanstruken radiopop med spännande produktion. Tänk vad bra det hade varit med bra låtar.

The Archivist – The Keeper of the Library – 4
Söt, försynt elektronika med hembakad smak.

The Archivist – The Keeper of the Library (bonus disc: Routine Report) – 3,5

Bat for Lashes – Two Suns – 3,5
Lätt gothig pop, stundom med en countrypoppig dragning. En hygglig platta, tillräkligt bra för att man skall vilja höra mer, men inte så bra att det blir svårt att göra bätre.

Beirut – March of the Zapotec – 4
Bräcklig gipsy/spansk. Nästan sorglig, vemodig. Jag gillar det sorgliga och de fantastiska mellodierna. En fantastisk, nästan symfonisk, mellodikänsla. | Genom att samarbeta med ett mexikanskt begravningsband har han lyckats skapa en skiva som är bräcklig som en mekanisk leksak, mellankolisk som…, sorglig som en likvaka och vacker som en dag.

Beirut – Holland – 2,5
Nu är det plötsligt electroniskt och mer modernt. Inte lika roligt, inte lika br amellodier. Synd, för det Mexicanske var bättre. Mycket bätre. Lite billiga synthljud. Adam and the Johnssonsaktig röst.

The Bird and the Bee – Ray Guns Are Not Just the Future – 3,5
Electropop, på gränsen till kitch, med starka evergreen inslag. En radiopoppens Flying Lizards. “Is there all there is” finns där någonstans. Ja, jag vet, det är nästan radioskval, men det är bra. Det är inte radioskval. Det är bara utklätt till det. Tyvärr har den ett par riktiga bottennapp. Trots det fins här både jazzighet och Bondstråkar.

Black Moth Super Rainbow – Eating Us – 3,5
Men skrota den där fåniga synthen!

Broken Records – Until The Earth Begins To Part – 3
Ibland blir man besviken. Som idetta fall; fantastiska mellodier och underbar instrumentering och till det en skrikande sångare. Eller är det en sportkomentator? Jag skulle vilja ge högre poäng, men kan inte. Till och med när han inte vrålar låter det anträngt.

Clues – Clues – 4
Skrammelindie. En dragning åt symfonisk indie, för här samsas gärna flera teman i varje låt, utan att bli kaotiskt och osammanhängande. Mellodier som lutar åt vistradition; Brel, Brecht. Jag gillar det stundom lite brustna. En ren, ganska rockig produktion, passar bra som en kontrast till den poppiga, visiga, musiken.

Codes In The Clouds – Paper Canyon – 4,5
Storslagen symfonisk postrocksambient.

Coldplay – LeftRightLeftRightLeft – 2,5
Jag vet inte, men det är nåt med band som har publik som vrålar.

Cymbals Eat Guitars – Why There Are Mountains – 3,5
Indierock, stundom punkig. Ibland tråkig, för det mesta ganska intetsägande.

Dananananaykroyd – Hey Everyone! – 3,5
När Dananananaykroyd spelar måste det ge utslag någonstans, för detta är totalt energispäckar fight-pop utan krussiduller.

David Cunningham & Yasuaki Shimizu – One Hundred – 4,5
Ralf Lundstensk ambient jazz. Saxofoner som en flock gäss. Naturromantik, men från ett annat håll än folk- och skogsjazz. Naturjazz, kanske? På grnsen till New Age. Musik som simmar genom gryningen vid en fågelsjö. Toner som celler i en petriskål. Ibland klumpar de ihop sig till organismer/mellodier för att åter lösas upp.

Depeche Mode – Sounds of the Universe – 3
En hygglig poprocksplatte, men nog hadde vi väntat oss något mer.

The Dirty Projectors – Bitte Orca – 2
Ganska trist och osammanhängande blanda-och-ge samelsurium.

Expo 70 – Night Flights – 4,5
Ödesmättad ambient.

Fever Ray – Fever Ray – 4,5
Suggestivt. Björkinfluenserna får ta större plats. En känlsa av att låtarna inte riktigt kommer någonstans. vart är de påväg? Vart vill de komma? En retrokänsla, på något märkligt sätt. Är det 90-tal? 80-tal? Casiorytmer i samspel med synhploppande. Orientalism och drömmen om det fjärran asien. Jag börjar misstänka att det här är en skiva som behöver växa in.

The Field – Yesterday and Today – 3,5
Skulle passa bra till ett bildspel om rymden. Monotomt, men inte så medidativt. Bitvis alldeles lysande, men bitvis även ganska dåligt. Behöver nog en hel del blinkande lampor.

Flare Acoustic Arts League – Cut – 3
Bra, småfinurliga mellodier. Tyvärr med en alltför försiktig produktion. Saknar tryck. Med samma konsentration i produktionen som i mellodierna hade det blivit riktigt bra.

Franz Ferdinand – Tonight: Franz Ferdinand – 3
Med sina lagom upptempiga och grooviga låtar är detta en platta för förfesten; mer “Nu djävlar ska vi festa” än själva festandet i sig.

Freddie Wadling – Den mörka blomman – 2,5
Hade varit bätre utan den skitnödiga sången och de pekorala texterna.

Freddie Wadling – The Dark Flower 2 – 3,5

Future of the Left – Travels With Myself and Another – 4
Smart, energifylld aggro. Samma funkiga, rappade pink som Rage against the machine och Atari teenage riot.

Hauschka – Snowflakes and Carwrecks – 4,5
Som takdroppet efter en regnskur. Det spröda, ensliga, påminner om Island.

Hildur Guðnadóttir – Without Sinking – 5
Vackert, nästan smärtsamt vackert.

Iggy Pop – Préliminaires – 3,5
Iggy möter Cohen, Iggy möter Waits, Iggy möter Cave. Eller, det är Iggy Pop, men ganska långt från The Passenger.

Kaizers Orchestra – Våre demoner – 3
Järsk countryrock

The Kilimanjaro Darkjazz Ensemble – Mutations EP – 4,5

Kriva – Charis – 3,5
Banalt pekfingerplink på pianot och simpla synthar. Ett halvt poäng för de goda ambitionerna. Ett bra genomförande med mer ellaborerat pianospel och riktiga stråkar hadde höjt det ett poäng.

Kronos Quartet – Floodplain – 4,5
Världsmusik i en fantastisk bearbetning. Historia och nutid, våld och kärlek. Med främande toner och europeiska instrument. Känslofyllt, det är smärta hela vägen.

Kyte – Science For The Living (disc 1) – 4,5
Symfonisk postelektronika. Trost en viss förkärlek för lite väl synthiga ljud, är detta en eminent skiva; för komponera mellodier, det kan de. Och ett band som gör cover på Solsbury Hill kan inte vara helt fel ute.

Lily Allen – It’s Not Me, It’s You – 2,5
Ingenting jag skulle reagera på om jag hörde det på radion. Tyvärr alltför förutsägbara mellodier. Attitydtexterna blir inte mer än en lustighet.

Madness – The Liberty of Norton Folgate – 4
En stilfull blandning kletzmer, 60-talspop, country och musichall. Man skulle kunna tro att de farit jorden runt för efter isnspiration, för denna i denna gryta putrar massor med olika kryddor. Men de har snarare tagit en promenad i Spitafields, för mest av allt doftar detta av London. Bra, trots tralliga mellodier. Sommar, mitt i misären och livet. Moget och fräsht på samma gång.

Malajube – Labyrinthes – 3,5
Gladtrallig pop med postrocksambitioner. På det hela taget ganska oförargligt.

The Mars Volta – Octahedron – 3
Lite lugnare, lite mer symfonisk, lite mindre funk, lite tråkigare.

Mastodon – Crack the Skye – 2,5
Symfonimetall

Micachu – Jewellery – 4
Fult, skramligt, schitzat. Snabt avbrända söta poplåtar. En tendens till att vara lite trötta.

Mokira – Persona – 4,5
En ton och ljudbild som svävar mellan det omedvetna och det medvetslösa.

Monokle – [iD.053] – Monokle – Tesaurus (LP) – 4
Söt postrockselektronika. Mycket dröm, mycket fantasi.

Morrissey – Years of Refusal – 3,5
Moz har börjat spela punkrock, på gamla dar. Utveckling, eller också är det bara gubbsjuka. Fortfarande Morrissey, dock. I’m throwing my arms är den naturliga, om än något trista och förutsägbara, singeln. Inte det starkaste spåret, men det som mest låter som Smiths. Han har tillochmed lyckats få med Mexicanskt blås på några av spåren. You where good har tillochmed en jazzdragning.

N.A.S.A. – The Spirit of Apollo – 3,5
Groovy hip hop. Maffigt, med mycket inklipp. Här samsas trip hop, dub och rap och bildar, vad som bara kan betäcknas som et sjuhelsikes groov. Beahgligt fritt från MTVrumprap, gangtsbling och R&B. En featurelista med tippade och otippade artister.

Nadja – When I See the Sun Always Shines on TV – 3,5
Domedagspostrock. Medidativt i sin obärmärtligt malande drön. En överdos på psykofarmaka, halosygener och lugnande.

Nils Petter Molvær – Hamada – 4,5
Som alltid strålande vacker jazzambient.

NOFX – Coaster – 2
Klassisk US PunkRock, med betoning på Rock. Når inte upp till min 83 standard, vare sig i ilska eller fart. Men kul att de eldar på.

Ólafur Arnalds – Found Songs – 5
En låt om dagen i en vecka, och resultatet: helt enkelt något av det bästa hittils i år.

Peter Broderick – Music for Falling From Trees – 4
Sorgsam, mellankolisk, med en uppenbar förväntans full rädsla.

Peter Doherty – Grace/Wastelands – 3,5
Förvånad att Hr. Doherty lyckats knåpa ihop en skaplig platta.

The Phantom Band – Checkmate Savage – 4
Nån slags Echokänsla. Och Nick Cave och Tom Waitz, på nått sätt. Inte så att det låter som dem, mer en känsla. Snyggt förpackade snygga mellodier. Klår Glasvegas på fingrarna, både som Glasgowband och som debutplatta. De sägs spela krautrock,men även om inspirationen kommer därifrån, är det mer straight forward och lätttillgängligt.

Plushgun – Pins and Panzers – 3,5

The Prodigy – Invaders Must Die – 2,5
Halvtråkiga rocklåtar taskigt dålda bakom brutaltechno. Prodigy behöver en bätre låtskrivare och skrota plippandet. Men Skinny Puppy fins ju redan…

Question and Freddie Joachim – Study Guide – 4
Leker på ett förtjänstfullt sätt fram sin acid lounge. Detta skal avnjutas nedsjunken i en djup soffa med en drink i handen och en sky line i bakgrunden.

Riceboy Sleeps – Riceboy Sleeps – 4,5
Laptopambient

Robert Logan – Inscape – 4,5
Industritechno. Brutalt, hårt, meditativt. Spelar med en rad klassiska industrielektronikaelement, men gör det rasande skickligt.

Sholi – Sholi – 3,5
Psychodelia postpop/postrock som tyvärr alltför ofta brister i engagemang och mellodier

Shugo Tokumaru – Rum Hee – 4,5

Soap&Skin – Lovetune for Vacuum – 4,5
vackert som en film om olycklig kärlek.

Sonic Youth – The Eternal – 3
Poprock på overdrive. Frågan är om det tillför något till Sonic Youth himlen eller musikhimlen över huvud taget egentligen. Bra, men inte lysande. Även om det inte imponerar, även om det kanske inte är jättebra, så gillar jag det på nått sätt.

Speck Mountain – Some Sweet Relief – 3
Folkrockig indie, påminner lite om Texas.

St. Vincent – Actor – 3,5

THEODOR BASTARD – Beloe: "Predchustvia i sni" – 3

These Are Powers – All Aboard Future – 4
Psychotronica. Sinnesrubbande electroshoegaze.

Tiny Masters of Today – Skeletons – 4

Tortoise – Beacons of Ancestorship – 4,5
Jazzig funksymfonirock. Något av det musikalsikt roligaste, mest humoristiska, jag har hört.

Wake the President – You Can’t Change That Boy – 3,5
Skotsk indiepop. Trevligt, men inte så mycket mer. Det är inte direkt så att vi inte har hört det förut.

Wave Machines – Wave If You’re Really There – 3,5
Vanliga, moderna, indiemellodier. Lite roligare produktion.

Wavves – Wavvves – 4

Vessels – Retreat – 4

Zelienople – Hollywood – 5

Zu – Carboniferous – 4