Echo and the Bunnymen – The Fountain – 3,5
Ok, men inte mycket mer. Kan stå på utan att störa åt något håll. Besviken? Ja lite, men mest för att de inte kan låta bli. Kunde de bara låta det vara med de alldeles lysande plattorna från 80-talet?
Ok, men inte mycket mer. Kan stå på utan att störa åt något håll. Besviken? Ja lite, men mest för att de inte kan låta bli. Kunde de bara låta det vara med de alldeles lysande plattorna från 80-talet?
En stämningsfull samling från vapenbröderna Cave och Ellis. Av naturliga skäl får musiken inte alltid möjlighet att utvecklas. Påminner stundom om Ólafur Arnalds; en till synes enkel melodislinga på piano fylls ut med svepande stråkar. Allt sammans balanserande mellan hopp och sorg.
En brusten och sorgsen stämning manas fram med Sylvians röst som håller allt samman. Det är som han har rotat bland ruinerna och plockat ihop musiken av skärvor. Det är en sorgsen, nästan uppgiven, bild som målas upp. Manafon är ovanligt väl sammanhållen och liknar mer tablåer i ett scenspel.
Trevligt punkad technonoise. Men jag saknar energin.
Jag fick en vision av att det är så här det skulle låta om Queen tillsammans med Björn Ulveaus och Benny Andersson skulle göra Rysslands bidrag till schlagerfestivalen. Visst, det är snyggt producerat, men snus är snus. Trots att Muse eldar på med sin bombastiska svulstighet så att de nästan sätter eld på arenan så blir det ganska andefattigt. Men vissa förmildrande bitar finns, och den avslutande “symfonin” Exogenesis räddar det hela i viss mån.
Fuck Buttons rör sig framåt i decennierna och är i och med sitt andra album framme vid 90-talet. Tarot Sport drar mer mot Aphex Twins, µ-sic och i viss mån Boards of Canada. Trots att detta album egentligen låter annorlunda; mer rytm, mindre dist och till och med en antydan till melodier; än det första så levererar de fortfarande en brutalelectronika som andas både techno och industri. Fuck Buttons har med Tarot Sport definitiv etablerat sig som ett av mina absoluta favoritband.
Påminner om Glasvegas spelandes shoegaze, inte så spännande med andra ord.
Det är svårt med Porcupine Tree, för trots deras arr och sound; blandningen mellan hårt och lugnt; så brister det i deras relativt enkla melodier. Jag skulle vilja ha lite mer jazz och mindre radio. The Incident är bitvis lite snuttig.
Det här ska höras i stora, feta, högtalare. Domedag.
Det är sött och trevligt. Kanske lite för sött och trevligt för att nå riktigt högt upp. Men det är bra, lite sött och trevligt sådär, helt enkelt.