First Aid Kit - The Big Black And The Blue
Sött, visst, men kvinnlig vokalcountry är inte riktigt min grej. Men deras lite spruckna stämsång är fylld med drömfyllda harmonier. Som all liknande musik är detta bäst lämpat för en sprakande eld i den öppna spisen, varmt te i muggen och en vinande snöstorm utanför fönstret.
Nick Cave och Warren Ellis musik till filmen The Road/Vägen är bedårande, vacker, skrämmande. Ett storslaget mästerverk till en tyvärr inte fullt lika storslagen film, även om den är bra. Filmen och musiken omfamnar dock varandra och musikens sparsmakade arrangemang, som till största delen består av Ellis violin och Caves piano, ackompangerar väl filmens hotande ödslighet. När denna nästan kala ljudbild så bryts av gitarrer i The House blir så effekten mycket större. När jag hörde skivan första gången hadde jag varken läst boken eller sett filmen, men det kändes här som om musiken med farten av ett störtande jetplan for med oss rakt ned i avgrunden. Och avgrunden är ett tema som Cave och Ellis behärskar.
När jag recenserade Esbjörn Svensson Trios “Leucocyte” skrev jag att det vore tragiskt om det var det sista vi skulle få höra från Dan Berglund och Magnus Öström. Naturligtvis skulle det inte vara det sista vi fick höra från dem, men när nu Dan återvänder är det utan Magnus. Istället väljer han att samarbeta med gitaristen Johan Lindström, pianisten Martin Hederos och batteristen Andreas Werliin. Och de återvänder inte till den jazz som E.S.T. spelade, nu är det istället influenser från post- jazz- impro- och psychedeliarocken som gäller.
Trots sin rockjazziga framtoning låter det ganska snällt, nästan slätstruket. Men även om det inte gnisslar, så skaver det. Det finns nånting där som inte bara vill behaga, som ett litet barn med tårar i ögonen av sorg och ilska. Lite av de gamla tongångarna finns dock kvar och fast Dan Berglund strävar åt ett nytt håll, så blir det trots allt bäst när det närmar sig E.S.T.
Det danska brödraskapet Efterklang kliver i och med sin tredje fullängdare “Magic Chairs” ett par kliv närmare popen. Må vara ambitiös, nästan pretantiös, pop full med underliggande strukturer, dolda harmonier och drömsk efterklang.
Efterklang spelade in “Magic Chairs” som ett vanligt band i en riktig studio, ett lite nytt grepp för de fyra pluss medlemmarna. Ett tillvägagångssätt som också avspeglat sig i musiken, som ballanserar på gränsen; det är lite för lättsmält, mitt bland alla krumbukter; lite för radiovänligt, mitt bland alla infallen. Det andas och pulserar dock av en omisskänlig känsla som har kommit att bli Efterklangs signum, nånting som inte minst återfinns i melodierna och stråkarrangemangen.
När Kieran Hebden nu åter kommer ut med en skiva som Four Tet måste jag säga att jag är lite besviken. Efter ett fruktsamt samarbete med Steve Reid och några helt lysande skivor hade i alla fall jag väntat mig lite mer. Var är jazzen? Var är postrocken? Var är de oinställsamma infallen? Att musiken fortfarande är viktig för Hebden står utom tvivel, men tyvärr lyckas han inte riktigt förmedla detta till lyssnarna. För även om det som houseig elektronica är bra, låter det stundtals som pausmusik på UR. Det bildar förvisso en bra bakgrund till inre och yttre bildspel, men så fort man börjar engagera sig och lyssna till musiken mister det ganska fort det mesta av sin intressekraft.
Tiomannabandet The Irrepressibles är inga färskingar, de har hållit på i olika formationer sedan 2002, vilket också hörs. Detta är ett band som vet vart de vill, och hur de ska ta sig dit. De har liknats vid Wild Beasts, men den liknelsen kan jag inte riktigt hålla med om, den falsettoaktiga sången till trots. Detta är mera cabaret, mera opera, mera teater.
”Mirror Mirror” har allt en debut ska ha: en egen stil med en utvecklingspotential som lockar en till att vilja höra mer. De vackra melodierna samspelar med den stämningsfulla sången, men framför allt är det en underbar orkestrering och arrangemang. Musiken är teatral, den vill imponera, hänföra och trollbinda sin publik. Om Mozart hade levt idag är det inte långsökt att tro att han hade spelat i The Irrepressibles. Detta är musik lika betagande, förundrande och förtrollande som en 1700-tals opera. Men det är lika mycket Tim Burton och Guillermo Del Toro. För mitt bland allt glitter och glamour finns där någonting skrämmande, någonting hotfullt. Bakom kulisserna står demonerna, spökena och smådjävlarna på lur.
OK Go slog till för några år sedan och fick sina femton minuter med videon till “Here it goes again”, ni vet, den där de sliter hund för att göra sin tolkning av lustig poporkester från 60-talet på löparband. När de nu kommer ut med sin tredje platta har egentligen inte mycket hänt. Visst, det är mindre rock och mera funk, men det är fortfarande samma blandning av lite 60-tal, lite rock och lite plojjig poporkester. Det är en nästanplatta, den lämnar en nästan berörd. För tyvärr, det räcker inte med ett kul sound och finurlig produktion om inte melodierna följer med hela vägen. ”Of the Blue Colour of the Sky” är med andra ord nästan bra, även om den långt ifrån är nästan dålig.
Efter ett par års stiltje återvänder Field Music med ett nytt album. Trots att medlemmarna har varit minst sagt upptagna med andra projekt, David Brewis School of Language, och brodern Peters the Week That Was, tycks de ändå anse att de har samlat på sig tillräckligt mycket material för att kunna klämma ur sig en dubbelplatta.
Ah, smaka på den: dubbel-LP. Ger det inte en smak av pretentiöst sjuttiotal? I de flesta fallen har dubblarna använts för halvdant redigerade best of samlingar och utdragna liveupptagningar, i vissa fall för att materialet faktiskt krävt den musikaliska yta i tema och historia som ett dubbelalbum kan ge, i några fall för att man vill ge bandet, och ibland de enskilda medlemmarna, möjlighet att spreta ut och röra sig i olika riktningar.
Varför Field Music har valt att ge ut en dubbel vet jag inte. Förklaringen är nog närmast att man inte har haft stake nog att slakta i det egna materialet. För tyvärr, det håller inte till att fylla 20 spår. Det är knappt att det räcker till hälften.
Detta är tyvärr en samling ganska vanliga rocklåtar med en dragning åt det poppiga hållet. Denna dragning mellan pop och rock skapar dock inte en intressant dualitet, eller spänning mellan de båda uttrycken, utan känns mest som ett varken eller. Mitt i den halvtrista rockpopen har de dessutom mage att slänga in gnälliga Fleetwood Mac waw-waw-gitarrer. Men det rycker upp sig när Peter Brewis 60-tals influenser får större utrymme, som i titelspåret Measure. I övrigt en ganska vek gitarr-bas-trummor-blandning, om än i viss mån lite roligare av in silico-produktionen. Men det blir sällan mycket mer spännande än ett glas ljummet vatten.
Det norska post-rocks-elctronica-jazz-kollektivet Jaga Jazzist nedkommerr härmed med sitt sjätte album One-Armed Bandit. Jaga Jazzist har sedan de bildades 1994 av den då blott 14-årige Lars Horntveth vandrat mellan influenserna i den moderna musikhistorien likt bröderna Dal i deras sökande efter professor Drøvel i djunglerna kring Overfloden. Med kaleidoskopiska kast mellan shoegaze, prog-rock, elektronica och inte minst post-rock och avantgard jazz har de levererat sin oförutsägbara musik. Och One-Armed Bandit är inget undantag. Tillsammans med Øystein Moen och Stian Westerhus begav sig Lars Horntveth för två år sedan ut i den Svenska urskogen för att börja jobba på nytt material. Resultatet blev en evolverande, men samtidigt loungig, samling spetsfundigheter och låtar. Att både Fela Kuti och Wagner har varit influenser till den här skivan är ingenting som förvånar, för bland den postjazzig lekfullhet finner man även Nymanska tongångar. Med One-Armed Bandit rotar sig Jaga Jazzist än djupare i postrocksjazzen.
Isländsk countrypop? Ja, varför inte. Seabear leverarar som vanligt en mystrevlig folkpop. Det är både sött och skirt. Trots att de ballanserar på gränsen till det banala, så håller de sig hela tiden på den intressanta sidan.
Seabear, som började som Sindri Már Sigfússons enmansprojekt, har växt genom åren och består idag dessutom av Örn Ingi Ágústsson, Guðbjörg Hlín Guðmundsdóttir, Ingibjörg Birgisdóttir, Kjartan Bragi Bjarnason, Halldór (Dóri) Ragnarsson och Sóley Stefánsdóttir. De flesta är verksamma som konstnärer och musiker i Island. Mest känd är väl Inga Birgisdóttir, som t.ex. har gjort flera av Múms skivomslag. Sindri har även soloprojektet Sin Fang Bous.
Seabears senaste skiva We Built a Fire, som släps i fysiks form i början av mars, är en lysande stjärna, även om den är lite för mystrevlig för att kunna vara den mest lysande. Ja, jag tycker om det, med all sin harmlöshet och allt. Till skillnad från mycket folkpop, så är musiken mer av vår och porlande snösmältsbäckar, droppande istappar och tussilagos i töhögar, än höst och varma brasor, filtar och te i stora muggar. Det finns en glädje och hoppfullhet i deras musik som gör dem mer lika landsmännen Múm än säg Sigur Rós, Ólafur Arnalds eller Jóhann Jòhannsons mellankoliska och drömmande musik. Men naturligtvis finns ett visst mått av mellankoli och ödslighet där. De är trots allt islänningar.
Eftersom det är svårt att hitta @lakritsyoghurt numera testar jag göra egen med lakritspulver från @lakritsroten. Gott, fast man får ta mer pulver än man tror. Mer rålakritssmak än den färdiga. Ska testa med saltlakritspulver i framtiden också.
Propper lunch in the park. Fish and chips from @milnerssthlm
Idag har milliontals skolbarn strejkat världen över för att demonstrera mot oss vuxnas hantering av klimatkrisen.Ni lärare i min bekantskapskrets, hur har ni tänkt och gjort med de av era elever som har strejkat idag?. Reposted from @wistikent
Arkiv för Bilder »
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.
Maila dina frågor, kommentarer och liknande till:
olle(at)funkis.org
Eat This, Spam Bot!