Sött, visst, men kvinnlig vokalcountry är inte riktigt min grej. Men deras lite spruckna stämsång är fylld med drömfyllda harmonier. Som all liknande musik är detta bäst lämpat för en sprakande eld i den öppna spisen, varmt te i muggen och en vinande snöstorm utanför fönstret.
Nick Cave och Warren Ellis musik till filmen The Road/Vägen är bedårande, vacker, skrämmande. Ett storslaget mästerverk till en tyvärr inte fullt lika storslagen film, även om den är bra. Filmen och musiken omfamnar dock varandra och musikens sparsmakade arrangemang, som till största delen består av Ellis violin och Caves piano, ackompangerar väl filmens hotande ödslighet. När denna nästan kala ljudbild så bryts av gitarrer i The House blir så effekten mycket större. När jag hörde skivan första gången hadde jag varken läst boken eller sett filmen, men det kändes här som om musiken med farten av ett störtande jetplan for med oss rakt ned i avgrunden. Och avgrunden är ett tema som Cave och Ellis behärskar.
När jag recenserade Esbjörn Svensson Trios “Leucocyte” skrev jag att det vore tragiskt om det var det sista vi skulle få höra från Dan Berglund och Magnus Öström. Naturligtvis skulle det inte vara det sista vi fick höra från dem, men när nu Dan återvänder är det utan Magnus. Istället väljer han att samarbeta med gitaristen Johan Lindström, pianisten Martin Hederos och batteristen Andreas Werliin. Och de återvänder inte till den jazz som E.S.T. spelade, nu är det istället influenser från post- jazz- impro- och psychedeliarocken som gäller.
Trots sin rockjazziga framtoning låter det ganska snällt, nästan slätstruket. Men även om det inte gnisslar, så skaver det. Det finns nånting där som inte bara vill behaga, som ett litet barn med tårar i ögonen av sorg och ilska. Lite av de gamla tongångarna finns dock kvar och fast Dan Berglund strävar åt ett nytt håll, så blir det trots allt bäst när det närmar sig E.S.T.
Det danska brödraskapet Efterklang kliver i och med sin tredje fullängdare “Magic Chairs” ett par kliv närmare popen. Må vara ambitiös, nästan pretantiös, pop full med underliggande strukturer, dolda harmonier och drömsk efterklang.
Efterklang spelade in “Magic Chairs” som ett vanligt band i en riktig studio, ett lite nytt grepp för de fyra pluss medlemmarna. Ett tillvägagångssätt som också avspeglat sig i musiken, som ballanserar på gränsen; det är lite för lättsmält, mitt bland alla krumbukter; lite för radiovänligt, mitt bland alla infallen. Det andas och pulserar dock av en omisskänlig känsla som har kommit att bli Efterklangs signum, nånting som inte minst återfinns i melodierna och stråkarrangemangen.
Remixer tycks vara vårvinterns modeord. Jag rapporterade för ett par dagar sedan om att Codes In the Clouds samlar remixer på sin faceboksida. Nu kör Kyte igång med en remixtävling. Med anledning av sitt snarligen kommande album “Dead Waves” öppnar man för remixbidrag på spåret IHNFSA. Ett antal vinnande bidrag kommer att ges ut på en remix-EP en vecka innan utgivningen av “Dead Waves”.
När Kieran Hebden nu åter kommer ut med en skiva som Four Tet måste jag säga att jag är lite besviken. Efter ett fruktsamt samarbete med Steve Reid och några helt lysande skivor hade i alla fall jag väntat mig lite mer. Var är jazzen? Var är postrocken? Var är de oinställsamma infallen? Att musiken fortfarande är viktig för Hebden står utom tvivel, men tyvärr lyckas han inte riktigt förmedla detta till lyssnarna. För även om det som houseig elektronica är bra, låter det stundtals som pausmusik på UR. Det bildar förvisso en bra bakgrund till inre och yttre bildspel, men så fort man börjar engagera sig och lyssna till musiken mister det ganska fort det mesta av sin intressekraft.
Tiomannabandet The Irrepressibles är inga färskingar, de har hållit på i olika formationer sedan 2002, vilket också hörs. Detta är ett band som vet vart de vill, och hur de ska ta sig dit. De har liknats vid Wild Beasts, men den liknelsen kan jag inte riktigt hålla med om, den falsettoaktiga sången till trots. Detta är mera cabaret, mera opera, mera teater.
”Mirror Mirror” har allt en debut ska ha: en egen stil med en utvecklingspotential som lockar en till att vilja höra mer. De vackra melodierna samspelar med den stämningsfulla sången, men framför allt är det en underbar orkestrering och arrangemang. Musiken är teatral, den vill imponera, hänföra och trollbinda sin publik. Om Mozart hade levt idag är det inte långsökt att tro att han hade spelat i The Irrepressibles. Detta är musik lika betagande, förundrande och förtrollande som en 1700-tals opera. Men det är lika mycket Tim Burton och Guillermo Del Toro. För mitt bland allt glitter och glamour finns där någonting skrämmande, någonting hotfullt. Bakom kulisserna står demonerna, spökena och smådjävlarna på lur.
OK Go slog till för några år sedan och fick sina femton minuter med videon till “Here it goes again”, ni vet, den där de sliter hund för att göra sin tolkning av lustig poporkester från 60-talet på löparband. När de nu kommer ut med sin tredje platta har egentligen inte mycket hänt. Visst, det är mindre rock och mera funk, men det är fortfarande samma blandning av lite 60-tal, lite rock och lite plojjig poporkester. Det är en nästanplatta, den lämnar en nästan berörd. För tyvärr, det räcker inte med ett kul sound och finurlig produktion om inte melodierna följer med hela vägen. ”Of the Blue Colour of the Sky” är med andra ord nästan bra, även om den långt ifrån är nästan dålig.
Som alla vet har det varit häktiskt för For A Minor Reflection den senaste tiden med inspelning och mixning av den nya skiva. Men nu börjar det dra ihop sig och gossarna är sugna på att dra ut på turné igen.
Eftersom de är ett modernt band som följer sin tid, har de nu också börjat satsa på lite CwF+RtB-marknadsföring. Genom pledgemusic.com har de satt upp ett nytt projekt där man bland annat kan förboka CDn, köpa konsertbiljetter och T-shirts, köpa ett porträtt på sig själv ritat av en i bandet, en utflykt till Blue Lagoon med bandet eller ett eget party med FAMR.
Eftersom det är svårt att hitta @lakritsyoghurt numera testar jag göra egen med lakritspulver från @lakritsroten. Gott, fast man får ta mer pulver än man tror. Mer rålakritssmak än den färdiga. Ska testa med saltlakritspulver i framtiden också.
Idag har milliontals skolbarn strejkat världen över för att demonstrera mot oss vuxnas hantering av klimatkrisen.Ni lärare i min bekantskapskrets, hur har ni tänkt och gjort med de av era elever som har strejkat idag?. Reposted from @wistikent