Tankestörningar

Tv på radion? Snarare radio på tvn. Ett radioprogram, bra eller dåligt, blir liksom inte intressantare för att det är på tv. Annika Lantz blir inte roligare bara för att man får se hennes läppar röra sig när hon talar. Tv on the Radios styrka ligger i den ljudbild de skapar. De trollar fram sina melodier i ett landskap av ljud. Det är en dimmig skog om natten, det är ett tåg i skymningen i en annan del av staden, det är en grupp ungdomar som lojt hänger på en tom fotbollsplan. Men som sagt, fyller man det inte med nytt innehåll, kan det lika gärna vara på radion…

De första låtarna får mig att vara tillbaka i bilen på 70-talet. Det är helt enkelt en skiva halvt anonym midwest rock med lite skönsång och rena plinkande gibsongitarrer. Men rätt som det är rusar det iväg och blir hyggligt. Shoulder to Shoulder och With Strangers är två lite sorgsna bitar som för tankarna till både Tom Waits och Rufus Wainwright. Mer sånt, och det här hade varit en bra platta. Som det är nu associerar jag till en roadtrip längs Route 66. Mycket damm, långa vägar och små hålor med Harry Dean Stanton-typer som trötta bensinmacksföreståndare.

Jóhann Jóhannssons Fordlândia är en sällsamt vacker och melankoliskt sorglig betraktelse över människan och hennes fåfänga strävanden. Det är som musiken till de oinspelade filmerna om ett Utopia i Amazonas djungler, om en av de tidigaste raketforskarna; som spränger sig själv till döds, om en ockult och invalidiserad forskare som arbetar fram en teori om överljusresande och om hur skogens och naturens gud är död.

Fordlândia är den andra skivan i en planerad tredelad svit om människan och tekniken, vars första del utgörs av IBM 1401 – A User’s Manual. Temat för Fordlândia är brustna drömmar och det ouppnåeliga Utopia. En av inspirationskällorna Jóhann Jóhannsson har haft är det samhälle som Henry Ford grundade i Amazonas djungler på 1920-talet. Likheterna med Werner Herzogs Fitzcarraldo är allt annat än en slump. Herzog rör också vid människans fåfänga försök att tämja naturen och mörkret. Och liksom Fitzcarraldo misslyckas i sin strävan, möter också Fordlândia sitt öde. Spökstaden står i dag ödelagd kvar i djungeln. Men Jóhannssonn stannar inte här i sina studier av mänsklig strävan. På skivan finns såväl betraktelser av John Whiteside Parsons, som sprängde sig själv till döds när han testade ett nytt raketbränsle, Elizabeth Barrett Brownings poem The Dead Pan och Burkhard Heims avhandling om övrljushatighet.

Jóhannsson arbetar med skilda orkestreringar och instrument, och med på skivan finns bland annat Prags filharmoniska orkester och kör, Jóhann Jóhannssons isländska stråkkvartet, Guðmundur Sigurðssons soloorgel och Guðni Franzson på klarinett. Jóhann Jóhannsson drar sig heller inte för att använda bandmanipulationer eller trummaskiner. Musikaliskt är Fordlândia i det närmaste minimalistisk. Skivan innehåller inga stora tematiska variationer, utan kontrasterna ligger snarare i musiken och ljudens karaktär; ljust och hoppfullt ställs mot mörkt och hotfullt. Den maskinaktiga rytm som inleder skivans första spår Fordlândia infogas på ett tilltalande sätt i den övriga musiken och får stå som en bakgrund mot vilken resten av skivan spelar. Jóhannsson lyckas på ett elegant sätt att behandla skivans idémässiga tema musikaliskt. Det finns hela tiden en snudd på melankolisk underton som illustrerar människorna bakom historierna. Det känns allt annat än som en slump att Psalm 201 En vänlig grönskas rika dräkt kan skönjas i Fordlândia – Aerial View. Psalm 201, som ofta spelas både på dop och begravningar och som handlar om både den spirande grönskan och om alltings förgänglighet. Det sakrala temat återfinns i fler av styckena, som till exempel i Chimaerica.

Ropechain är en världsmusikkryddad blandning av 60-tal, voodo, blues och techno; till synes ett verk av en galning. Och galenskap är också en av David Adamsons inspirationskällor och ett av skivans teman. Vissa delar av ”I’m Absolutely Freaked Out” är inspelade i ett övergivet mentalsjukhus. Men även ” Let’s Go Mad Together” rör vid frågor om närheten mellan estetisk inspiration och mental utbrändhet.

Ett annat av skivans teman är det övernaturliga. ”Jag var intresserad av paranormala upplevelser” säger Adamson ”för jag tror att jag hade det. Jag vet inte, men nått djävla skumt hände, i alla fall.” Denna känsla finns rakt igenom hela skivan som fullkomligen osar av voodo och söders dimmiga sumpmarker.

Ropechain överaskar med sin ohämmade musikaliska cocktail, men det är en väl komponerad bål. Inte ett havsverk, inte en rävgiftsblandning av mammas och pappas spritflaskor.

Jag måste erkänna att jag har lite svårt för lekfullheten i of Montreals musik. Det är som jag skulle vilja be dem att sluta fjanta sig och i stället satsa på en idé i varje låt, istället för att helt oorganiserat hoppa fram och tillbaka. Det påminner om att ratta runt bland olika radiostationer – eller som att byta bil i GTA. Ofta är delarna bättre än helheten. Som det är nu är det en diger samling uppslag som skulle fylla ett flertal album. Och så har de redan släppt, jag räknar till 12 plattor på Allmusicguide, innan den här… huva.

Skulle kunna vara bra, om det inte var så förbannat trist. Låtarna står och stampar utan att ta sig någonstans. Trist, för nånstans har Deerhunter en ganska trevlig ton med sin lågmälda indierock. Synd att de inte förvaltar det bättre.

Det börjar lovande med renaste punken, men det övergår snart till slappaste dössmetallen; ungefär lika skrämmande som en påskkärring. Det är bra, så länge de håller ångan uppe, men så fort de tappar fart blir det tråkigt och förutsägbart. Visst, det tar sig något mot slutet, men som helhet är det en slätstruken historia, men som har sina poänger bitvis om man vill ha en stunds ursinne.

Det här är rock, kort och gott. Och jag kan gilla det på nått sätt; det är ärligt, det gör sig inte till (även om det möjligen larmar), utan det bara är. Det är helt ok, varken mer eller mindre. Absolut ingen favorit. Troligen inget jag kommer att spela speciellt ofta; men i rätt sällskap, både mänsklig och liquid, så är det inte omöjligt att det kommer att snurra nån gång.

Jag har aldrig riktigt förstått kopplingen mellan Cure och Goth. Visst, pratar vi om Robert Smiths andra band på åttiotalet, Siouxsie and The Banshees, så pratar vi Goth. Men pratar vi Cure, så pratar vi oftast pop. Pratar vi deras senaste alster 4:13 Dream, så pratar vi även rock. Stundtals till och med en arenarock som skulle kunna locka en och annan Coldplayfan. 4:13 är en ok skiva, men definitivt inte i närheten av de bästa Cureplattorna från 80-talet. I vissa partier har det till och med smygigt sig in en inte alltför angenäm anstrykning av trallig rock. Och då har Rober Smith andå refuserat en stor del av det mer rockigare låtarna av det inspelade materialet; som från början var tänkt att bli en dubbelplatta; för att göra en mer poppig skiva.

Those Dancing Days tycks ha fastnat i tjejbandsfällan; det är lite för gulligt. Småfåniga synthljud och en brist på tryck i låtarna gör det hela till en ganska misslyckad historia. Trist, för det är i grund och botten ganska trevliga poplåtar de har skrivit. Those Dancing Days behöver lite djävlar anamma. Om de bara vågade tro på sig själv och inte lät sig tafflas bort skulle de kunna bli riktigt bra.