Tankestörningar

Jag måste erkänna att jag har lite svårt för lekfullheten i of Montreals musik. Det är som jag skulle vilja be dem att sluta fjanta sig och i stället satsa på en idé i varje låt, istället för att helt oorganiserat hoppa fram och tillbaka. Det påminner om att ratta runt bland olika radiostationer – eller som att byta bil i GTA. Ofta är delarna bättre än helheten. Som det är nu är det en diger samling uppslag som skulle fylla ett flertal album. Och så har de redan släppt, jag räknar till 12 plattor på Allmusicguide, innan den här… huva.

Skulle kunna vara bra, om det inte var så förbannat trist. Låtarna står och stampar utan att ta sig någonstans. Trist, för nånstans har Deerhunter en ganska trevlig ton med sin lågmälda indierock. Synd att de inte förvaltar det bättre.

Det börjar lovande med renaste punken, men det övergår snart till slappaste dössmetallen; ungefär lika skrämmande som en påskkärring. Det är bra, så länge de håller ångan uppe, men så fort de tappar fart blir det tråkigt och förutsägbart. Visst, det tar sig något mot slutet, men som helhet är det en slätstruken historia, men som har sina poänger bitvis om man vill ha en stunds ursinne.

Det här är rock, kort och gott. Och jag kan gilla det på nått sätt; det är ärligt, det gör sig inte till (även om det möjligen larmar), utan det bara är. Det är helt ok, varken mer eller mindre. Absolut ingen favorit. Troligen inget jag kommer att spela speciellt ofta; men i rätt sällskap, både mänsklig och liquid, så är det inte omöjligt att det kommer att snurra nån gång.

Jag har aldrig riktigt förstått kopplingen mellan Cure och Goth. Visst, pratar vi om Robert Smiths andra band på åttiotalet, Siouxsie and The Banshees, så pratar vi Goth. Men pratar vi Cure, så pratar vi oftast pop. Pratar vi deras senaste alster 4:13 Dream, så pratar vi även rock. Stundtals till och med en arenarock som skulle kunna locka en och annan Coldplayfan. 4:13 är en ok skiva, men definitivt inte i närheten av de bästa Cureplattorna från 80-talet. I vissa partier har det till och med smygigt sig in en inte alltför angenäm anstrykning av trallig rock. Och då har Rober Smith andå refuserat en stor del av det mer rockigare låtarna av det inspelade materialet; som från början var tänkt att bli en dubbelplatta; för att göra en mer poppig skiva.

Those Dancing Days tycks ha fastnat i tjejbandsfällan; det är lite för gulligt. Småfåniga synthljud och en brist på tryck i låtarna gör det hela till en ganska misslyckad historia. Trist, för det är i grund och botten ganska trevliga poplåtar de har skrivit. Those Dancing Days behöver lite djävlar anamma. Om de bara vågade tro på sig själv och inte lät sig tafflas bort skulle de kunna bli riktigt bra.

Sirapskletigt misslyckad acid jazz eller RnB; om nu RnB kan vara annat än misslyckat. Man kan undra vad han har för syfte med sin musik. Att underhålla kan det inte vara, för underhållande är det inte. Låter som han desperat försöker dölja något med ett reverb från yttre rymden på sången. Och vad är det han gör med den stackars katten i slutet av See You? Nu har jag genomlidigt drygt 45 minuter av detta; ja, vad gör jag inte för er skull?

Detta är en skiva med ett possitivt jazzigt inslag. Med inspiration från Jimmi Hendrix till Jan Johansson, har denna skiva trots allt båda fötterna djupt i den svenska symfoni- och proggrockmyllan. Att varannan låt är instrumental skänker bara mer stämning och för tankarna ytterligare till en gammal svensk 70-talsfilm.

När jag lyssnar till British Sea Powers senaste skiva kommer jag att tänka på en ny glass från GB; en innovativ blandning av choklad och vanilj. Visst, det är ok, men ärligt talat inte särskilt spännande. Och lite så är det med den här plattan, det smakar ju inte direkt illa, men när pinnen är renslickad så är det knappast nått man kommer att minnas; man slänger den helt enkelt och går vidare.

BKOs åttonde platta är precis så där lagom medelklassigt-40-nånting-sitta-i-soffan-och-dricka-te-och-mysa-och-undra-vart-livet-tog-vägen som man kan förvänta sig. De gör det bra. Nästan för bra för att bli bra. Det blir lite för tråkigt, helt enkelt. Lite för radioanpassat, helt enkelt. Men eftersom jag är så där lagom medelklassigt-40-nånting kommer jag säkert att sitta i soffan och dricka te och mysa och lyssna på den här plattan medans jag undrar vart livet tog vägen.