11:00 söndag 21 februari 2010
Film- och soffsöndag.
Postkalasigt tranquil, inväntar ringpizza och shlagerspektakel.
Remixer tycks vara vårvinterns modeord. Jag rapporterade för ett par dagar sedan om att Codes In the Clouds samlar remixer på sin faceboksida. Nu kör Kyte igång med en remixtävling. Med anledning av sitt snarligen kommande album “Dead Waves” öppnar man för remixbidrag på spåret IHNFSA. Ett antal vinnande bidrag kommer att ges ut på en remix-EP en vecka innan utgivningen av “Dead Waves”.
När Kieran Hebden nu åter kommer ut med en skiva som Four Tet måste jag säga att jag är lite besviken. Efter ett fruktsamt samarbete med Steve Reid och några helt lysande skivor hade i alla fall jag väntat mig lite mer. Var är jazzen? Var är postrocken? Var är de oinställsamma infallen? Att musiken fortfarande är viktig för Hebden står utom tvivel, men tyvärr lyckas han inte riktigt förmedla detta till lyssnarna. För även om det som houseig elektronica är bra, låter det stundtals som pausmusik på UR. Det bildar förvisso en bra bakgrund till inre och yttre bildspel, men så fort man börjar engagera sig och lyssna till musiken mister det ganska fort det mesta av sin intressekraft.
Tiomannabandet The Irrepressibles är inga färskingar, de har hållit på i olika formationer sedan 2002, vilket också hörs. Detta är ett band som vet vart de vill, och hur de ska ta sig dit. De har liknats vid Wild Beasts, men den liknelsen kan jag inte riktigt hålla med om, den falsettoaktiga sången till trots. Detta är mera cabaret, mera opera, mera teater.
”Mirror Mirror” har allt en debut ska ha: en egen stil med en utvecklingspotential som lockar en till att vilja höra mer. De vackra melodierna samspelar med den stämningsfulla sången, men framför allt är det en underbar orkestrering och arrangemang. Musiken är teatral, den vill imponera, hänföra och trollbinda sin publik. Om Mozart hade levt idag är det inte långsökt att tro att han hade spelat i The Irrepressibles. Detta är musik lika betagande, förundrande och förtrollande som en 1700-tals opera. Men det är lika mycket Tim Burton och Guillermo Del Toro. För mitt bland allt glitter och glamour finns där någonting skrämmande, någonting hotfullt. Bakom kulisserna står demonerna, spökena och smådjävlarna på lur.
OK Go slog till för några år sedan och fick sina femton minuter med videon till “Here it goes again”, ni vet, den där de sliter hund för att göra sin tolkning av lustig poporkester från 60-talet på löparband. När de nu kommer ut med sin tredje platta har egentligen inte mycket hänt. Visst, det är mindre rock och mera funk, men det är fortfarande samma blandning av lite 60-tal, lite rock och lite plojjig poporkester. Det är en nästanplatta, den lämnar en nästan berörd. För tyvärr, det räcker inte med ett kul sound och finurlig produktion om inte melodierna följer med hela vägen. ”Of the Blue Colour of the Sky” är med andra ord nästan bra, även om den långt ifrån är nästan dålig.
Codes In the Clouds samlar på remixer av sina låtar på sin facebooksida. Hittills har de lagt upp 18 stycken, men det strömmar hela tiden in nya.