Tankestörningar

Detta är en skiva med ett possitivt jazzigt inslag. Med inspiration från Jimmi Hendrix till Jan Johansson, har denna skiva trots allt båda fötterna djupt i den svenska symfoni- och proggrockmyllan. Att varannan låt är instrumental skänker bara mer stämning och för tankarna ytterligare till en gammal svensk 70-talsfilm.

När jag lyssnar till British Sea Powers senaste skiva kommer jag att tänka på en ny glass från GB; en innovativ blandning av choklad och vanilj. Visst, det är ok, men ärligt talat inte särskilt spännande. Och lite så är det med den här plattan, det smakar ju inte direkt illa, men när pinnen är renslickad så är det knappast nått man kommer att minnas; man slänger den helt enkelt och går vidare.

BKOs åttonde platta är precis så där lagom medelklassigt-40-nånting-sitta-i-soffan-och-dricka-te-och-mysa-och-undra-vart-livet-tog-vägen som man kan förvänta sig. De gör det bra. Nästan för bra för att bli bra. Det blir lite för tråkigt, helt enkelt. Lite för radioanpassat, helt enkelt. Men eftersom jag är så där lagom medelklassigt-40-nånting kommer jag säkert att sitta i soffan och dricka te och mysa och lyssna på den här plattan medans jag undrar vart livet tog vägen.

En av årets mest uppskrivna plattor lever helt enkelt inte upp till hypen. Tyvärr, men Kenny Loachtexter till Roy Orbisonkomp tilltalar helt enkelt inte mig. Trots sin strävan att beskriva ett Glasgow präglat av arbetslöshet, ungdomsbrottslighet och en allmän hopplöshet, så går hela den bilden i stort sett förlorad bland skrälig Wall of Soundproduktion och simpla allsångsmelodier. Detta är helt enkelt en samling låtar att skråla när man tar en lager tillsammans med polarna innan en derbymatch. Och jag, ja, jag går väldigt sällan på fotboll, så nej, jag kommer nog inte att skråla nån av dessa låtar.

Jag har väldigt svårt att placera, och framför allt betygsätta, denna meditativa orgie i folkmusikdriven elektronika. Å ena sidan är den snudd på påfrestande monoton, men å andra sidan är den alldeles underbar av samma anledning. Jag skulle kunna bedöma den som ett verktyg för trans och meditation, och den skulle då med största säkerhet få ett mycket högt betyg. Nu har jag inte haft möjligheten att sätta på mig orangea kläder, tända rökelser och inta lotusställning när jag lyssnat på den, så jag får bedöma den som en helt vanlig alldaglig platta helt enkelt.

Helheten är bättre än delarna. Musiken är stundtals nästan fånig, stundtals snudd på tafflig. Men i sin kontext och tillsammans så funkar det. Som vanlig pop känns musiken som småbitar staplade på varandra och får en att längta efter en melodi. Som konstmusik är den uppbyggd av brottstycken samlade till en helhet som kräver att man engagerar sig i musiken. Det tar tid att komma in i musiken. Kanske är det är också dess styrka. Jag kommer antagligen att bedöma den helt annorlunda när jag levt med den ett tag. En platta som växer, och att växa med, helt enkelt.

Ok, det är rock, postrock kanske till och med, men vadå, det är faktiskt ganska bra. En hel skiva njutningsfullt befriad från sång, men med en storstilad blandning av symfonisk rock, pop och lite jazz. Jodå, det här uppskattar jag. Lite förvånad är jag att detta är en av de bästa plattorna i år. En riktigt trevlig samling låtar, faktiskt.

Det är svårt att kategorisera Late of the Piers debutalbum. Är det Synthrock? Glitchcore? Indiepunk? Med en musik som tycks plocka influenser från Bowie, Iggy Pop, Sparks, Roxy Music och Dalis Car kanske det helt enkelt är allt detta, och lite till. Men en sådan blandning blir lätt lite spretig, om aldrig så underhållande. Och visst, lite skoj är det. Men frågan är om det är så mycket mer än så. En trevlig partyplatta med en lustig mix av gitarrer och synthar. Lite gran önskar jag att deras nästa släpp är en samling covers, nånting jag tror att de skulle kunna göra på ett helt lysande vis.

Skit på dig, vad bra det här är!

Inspelad som en jamsession under två dagar i januari är detta en nerkokt essens av E.S.T.s musik. Trion brukade ofta hyra in sig i en studio när de var på resande fot för att jamma loss och släppa lös den musikaliska kreativiteten. Dessa spontana jamsessions var deras sätt att förnya sig själva och sin musik. Helt utan förkomponerat material, följde musikerna fritt varandras infall och lät sig sköljas iväg. Esbjörn Svensson kallade det “att följa musiken.” Många av deras kompositioner är framsprungna ur dessa jamsessions. Men de har aldrig tidigare gets ut i så rå, obearbetad form som på Leucocyte.

Efter en nästan förförisk, stillsam inledning, tar en musikalisk resa vid. Och varken vi eller musikerna vet vart vi kommer att hamna. Men det är ok, för här är resan själva målet. Men det är en resa som kräver ett deltagande. Här kan man både luta sig tillbaka och låta sig fraktas, och ge den hela sin uppmärksamhet; helt efter sinnesstämning och engagemang för stunden. Trots att denna resa inte alltid är harmonisk, så är den aldrig tråkig. Små, dissonanta ljud, samspelar med helheten. Det är som om allt improviserar, inte bara musikerna. Den närmar sig här konstmusiken på ett storartat sätt. Trots Esbjörns Svenssons tragiska bortgång, så tror, och hoppas, jag att detta är början på en skön vänskap. Det finns en antydan till en fortsättning i musiken som jag inte vill att Magnus Öström och Dan Berglund skall lämna därhän. Det vore alltför tragiskt om detta skulle vara det sista vi skulle få höra från dem.

Gnom formades av Janove Ottesen och Geir Zahl. Med sig hade de även Helge Risa, Rune Solheim och Rolf Prestø. Samtliga, förutom Rolf, är även med i Kaizers Orchestra, vilket också hörs. Gnom är i mångt och mycket Kaizers på förståerlig norska – texterna är på bokmål, och inte på Järska (jærsk). I musiken kan mycket visa och trubadurtradition skönjas. Evert Taube är inte långt borta. Och han samsas gott, bland pumporglar och oljefat, med Vaya Con Dios och Tom Waits. Det märkliga är bara hur denna skiva kunde gå så omärkt förbi i musikhistorien. Ok, det är inte den bästa platta jag har hört, men den är bra. Och framför allt så förespår den nånting nytt. Men det är ju naturligtvis lätt att säga, såhär i efterhand, när vi vet vad Janove, Geir, Helga och Rune kom att göra senare. Men jag tror att även de som inte är Kaizers aficioandos kan ha behållning av lite Mys.