Tankestörningar

Glasgow har länge varit en av musikens stora plantskolor. Och nu har ytterligare ett av den skotska grå tristessens skugghuvudstads band gett ut en skiva. Det är bandet The Phantom Band som albumdebuterar med skivan Checkmate Savage. Det är en skiva som har en slags Echo and the Bunnymenkänsla. Och Nick Cave. Och Tom Waits, på nått sätt. Inte så att det låter som dem, utan just mer en känsla. Det är snyggt förpackade snygga melodier. Och The Phantom Band Klår Glasvegas på fingrarna, både som Glasgowband och som debutplatta. De sägs spela krautrock, men även om inspirationen kommer därifrån, är detta mer straight forward och lätttillgängligt. En bra pop och rockplatta, med andra ord.

Moz tar ett par kliv bakåt, och börjar spela rock igen. Utveckling, kanske. Eller också är det bara gubbsjuka. Det är fortfarande omisskänneligen Morrissey, dock. En evig yngligs kärleksproblem behandlade med en trevlig, om än småtrist, popblandning som bärs upp av Morrisseys skicklighet att utnyttja sin förföriska röst. I’m throwing my arms, är en naturlig, om än något trist och förutsägbar, singel. Inte det starkaste spåret, men det som mest låter som Smiths. Men skivan har mer att erbjuda än tillbakablickar på 80-talspop. You where good har till exempel en jazzdragning. Farbror Morrissey har till och med lyckats få med Mexikanskt blås på några av spåren. Men nog hade vi väntat oss mer av vår egen sekelskiftes poet?

One Hundred är resultatet av en liveinspelning i Tokyo 2004 med konstnären, musikern och kompositören David Cunningham och den japanska experimetal och avant-gardesaxofonisten Yasuaki Shimuzu. Det båda skapar musik full av naturromantik, men från ett annat håll än folk- och skogsjazzen. Naturjazz, kanske? Shimuzus saxofon är som en flock gäss över himlen. Det här är musik som simmar genom gryningen vid en fågelsjö. Det är toner som celler i en petriskål. Ibland klumpar de ihop sig till organismer eller melodier för att åter lösas upp. Tyvärr har denna eminenta skiva en tendens till att ibland vandra farligt nära gränsen till New Age.

Stundom punkig indierock. Ibland tråkig, för det mesta intetsägande.

De numera MTV2klassiska indierockarna Franz Ferdinand rockar vidare med sin synthiga indierock. Med sina lagom upptempiga och grooviga låtar är detta en platta för förfesten. Den lockar till vidare festande, och är mer “Nu djävlar ska vi festa” än själva festandet i sig. Musikaliskt tycks de ha hämtat inspiration och influenser från både 60-tals rock och pop till tysk hårdsynth från 80-talet. Och de gör det utan att för den skull bli okoncentrerat och spretigt.

Synthpruttig, newagig ambient. I stort sätt ganska förutsägbar datorlek. En påse blandade synthljud häls ut över en svepande matta, så på med lite eko, klart!

Animal Collectives nionde album Merriweather Post Pavilion är en samling trevlig, något storslagen, psychedeliapop. Låtarna är inte sällan lite för poprefrängiga med enkla Paul McCartneymellodier. Arr och ljudbilden är dock bra och består till stora delar en mångbitat psychedelia. Här finns också en smak av Glasvegas, som till exempel i “My Girls”. En platta som med stor säkerhet funkar bra som partymusik.

Duon The Bird and the Bee spelar en electropop som ballanserar på gränsen till kitch. Inte helt osökt skulle man kunna kalla dem en radiopoppens Flying Lizards. Men här finns också inslag av jazziga evergreens och Bondstråkar. Och även om det vid en förströdd lyssning kan låta som radioskval, så är det inte det. Det är bara utklätt till det. Tyvärr har Ray Guns Are Not Just the Future ett par riktiga bottennapp. Utan dem skulle det här kunna kvala in till en av årets toppskivor redan nu.

Jag har tyvärr inte hunnit med att skriva recensioner på alla skivor jag lyssnat igenom i år. Men jag har gjort en lista med betygen, i alla fall. Ska försöka att så fort som möjligt att dels skriva en not på ett par ord till varje, och dels länka till de recensioner som finns. Jag har dessutom dryga tiotalet plattor kvar som jag inte hunnit lyssna på än…

Listan finns här…

Jaguar Love låter svenska, fast de kommer från skogshuggarland i nordvästra USA. De spelar rock med en stark dragning åt 70-tal. Inte pudelvarianten, snarare åt Led Zeppelin hållet. Kanske är de lite roligare än mycket annat i sin genre, men sådär riktigt skoj är det inte.