Tankestörningar

FAMR kör lite CwF+RtB

Som alla vet har det varit häktiskt för For A Minor Reflection den senaste tiden med inspelning och mixning av den nya skiva. Men nu börjar det dra ihop sig och gossarna är sugna på att dra ut på turné igen.

Eftersom de är ett modernt band som följer sin tid, har de nu också börjat satsa på lite CwF+RtB-marknadsföring. Genom pledgemusic.com har de satt upp ett nytt projekt där man bland annat kan förboka CDn, köpa konsertbiljetter och T-shirts, köpa ett porträtt på sig själv ritat av en i bandet, en utflykt till Blue Lagoon med bandet eller ett eget party med FAMR.

Dricker champagne. Champagne- och fläderte…

På väg hem. Får se om man kan få lite kontroll till kvällen.

Warner bryter samarbete med Spotify och Last.fm
– Gratis strömmade tjänster är tydligt inte positivt för musikindustrin. Att få all musik gratis, och att sedan lockas till en betaltjänst, är inte den sortens inställning till affärer som vi vill stötta i framtiden, säger Warners exekutiva chef Edgar Bronfman Jr
Och exakt hur tänkte de att det skulle locka folk ifrån fildelning?
SVD: http://ping.fm/y22Ln

Dance, dance, dance to the radio.

Efter ett par års stiltje återvänder Field Music med ett nytt album. Trots att medlemmarna har varit minst sagt upptagna med andra projekt, David Brewis School of Language, och brodern Peters the Week That Was, tycks de ändå anse att de har samlat på sig tillräckligt mycket material för att kunna klämma ur sig en dubbelplatta.

Ah, smaka på den: dubbel-LP. Ger det inte en smak av pretentiöst sjuttiotal? I de flesta fallen har dubblarna använts för halvdant redigerade best of samlingar och utdragna liveupptagningar, i vissa fall för att materialet faktiskt krävt den musikaliska yta i tema och historia som ett dubbelalbum kan ge, i några fall för att man vill ge bandet, och ibland de enskilda medlemmarna, möjlighet att spreta ut och röra sig i olika riktningar.

Varför Field Music har valt att ge ut en dubbel vet jag inte. Förklaringen är nog närmast att man inte har haft stake nog att slakta i det egna materialet. För tyvärr, det håller inte till att fylla 20 spår. Det är knappt att det räcker till hälften.

Detta är tyvärr en samling ganska vanliga rocklåtar med en dragning åt det poppiga hållet. Denna dragning mellan pop och rock skapar dock inte en intressant dualitet, eller spänning mellan de båda uttrycken, utan känns mest som ett varken eller. Mitt i den halvtrista rockpopen har de dessutom mage att slänga in gnälliga Fleetwood Mac waw-waw-gitarrer. Men det rycker upp sig när Peter Brewis 60-tals influenser får större utrymme, som i titelspåret Measure. I övrigt en ganska vek gitarr-bas-trummor-blandning, om än i viss mån lite roligare av in silico-produktionen. Men det blir sällan mycket mer spännande än ett glas ljummet vatten.

Det norska post-rocks-elctronica-jazz-kollektivet Jaga Jazzist nedkommerr härmed med sitt sjätte album One-Armed Bandit. Jaga Jazzist har sedan de bildades 1994 av den då blott 14-årige Lars Horntveth vandrat mellan influenserna i den moderna musikhistorien likt bröderna Dal i deras sökande efter professor Drøvel i djunglerna kring Overfloden. Med kaleidoskopiska kast mellan shoegaze, prog-rock, elektronica och inte minst post-rock och avantgard jazz har de levererat sin oförutsägbara musik. Och One-Armed Bandit är inget undantag. Tillsammans med Øystein Moen och Stian Westerhus begav sig Lars Horntveth för två år sedan ut i den Svenska urskogen för att börja jobba på nytt material. Resultatet blev en evolverande, men samtidigt loungig, samling spetsfundigheter och låtar. Att både Fela Kuti och Wagner har varit influenser till den här skivan är ingenting som förvånar, för bland den postjazzig lekfullhet finner man även Nymanska tongångar. Med One-Armed Bandit rotar sig Jaga Jazzist än djupare i postrocksjazzen.

Isländsk countrypop? Ja, varför inte. Seabear leverarar som vanligt en mystrevlig folkpop. Det är både sött och skirt. Trots att de ballanserar på gränsen till det banala, så håller de sig hela tiden på den intressanta sidan.

Seabear, som började som Sindri Már Sigfússons enmansprojekt, har växt genom åren och består idag dessutom av Örn Ingi Ágústsson, Guðbjörg Hlín Guðmundsdóttir, Ingibjörg Birgisdóttir, Kjartan Bragi Bjarnason, Halldór (Dóri) Ragnarsson och Sóley Stefánsdóttir. De flesta är verksamma som konstnärer och musiker i Island. Mest känd är väl Inga Birgisdóttir, som t.ex. har gjort flera av Múms skivomslag. Sindri har även soloprojektet Sin Fang Bous.

Seabears senaste skiva We Built a Fire, som släps i fysiks form i början av mars, är en lysande stjärna, även om den är lite för mystrevlig för att kunna vara den mest lysande. Ja, jag tycker om det, med all sin harmlöshet och allt. Till skillnad från mycket folkpop, så är musiken mer av vår och porlande snösmältsbäckar, droppande istappar och tussilagos i töhögar, än höst och varma brasor, filtar och te i stora muggar. Det finns en glädje och hoppfullhet i deras musik som gör dem mer lika landsmännen Múm än säg Sigur Rós, Ólafur Arnalds eller Jóhann Jòhannsons mellankoliska och drömmande musik. Men naturligtvis finns ett visst mått av mellankoli och ödslighet där. De är trots allt islänningar.

Har köpt veckostrumpor, vilket ger mig bra möjligheter att vara vardagsrebell. Idag har jag torsdagsstrumporna.

Jahapp, så var det fredag igen. Men det var väl trevligt.